Telefoner är inte min grej

Det finns tunga argument för att jag ska bojkotta vår hemtelefon helt och hållet. Samtalen i vilka jag får höra att min röst påminner om mammas är inte några få, de kommer nästan dagligen.

Ibland får jag höra presentationer såsom
- Ja, det var Håkan här
- ...
- Svensson.
- ...
- Susannas pappa.
- ...
- ...
- Vänta lite så ska du få prata med mamma.
Vissa lyssnar alltså inte på vilket namn som sägs vid mitt standardiserade "Ja, hej det är Johanna" utan väljer att bara försöka identifiera en röst tillhörande en sedan 20 år tillbaka rökande 40-plusare, men misstar sig såklart och tror att den 18-åriga ickerökaren är samma person som de söker.

Eller när jag på morgonen vaknar av att telefonen ringer och möts av:
- Hej, det var Pernilla igen.
"Igen"? Jag har visserligen i sömnen någon enstaka gång svarat i telefon, men då ringer inte mäniskan i andra änden frivilligt upp igen. Pernilla hade helt enkelt pratat med min kära mor tidigare under den morgonen.

Idag skedde röstförväxlingen igen.
- Du är fruktansvärt lik din mamma på rösten.

Som för att bemöta det yttrar jag ett halvt ironiskt "sedan om det är bra eller inte", vilket visst innebar flera minuters analyserande.

Klargörande:
Ringer man hem och någon svarar "Ja, hej det är Johanna" är det alltså inte Eva som svarat.